är titeln på Kristian Gerners föredrag när han idag var föredragshållare i vår klubb. Kristian är välkänd historiker med Öst- och Centraleuropa som specialitet. Först till inramningen.

En vacker januaridag där solen bröt igenom morgondimmorna över Östersjön. Nyrenoverade restaurangen på Saltan kändes än mer inbjudande än tidigare. Det lite mörka murriga är ute och vi funderade vid vårt bord vad det var som hade gjort förändringen för övrigt. Mat i god klass även om jag sätter ett frågetecken för näringsinnehållet i den vegetariska rätten, välsmakande enligt min bordsgranne men lite torftig till innehållet tycker jag. Sedan var det ju fantastiskt med uppemot 30 deltagare varav 1/3 gäster. Så vill vi ha det varje gång!
 
Mötet inleds med att Gert ber klubbens medlemmar att tänka ett varv till då vi just nu varken har president för 2025/26 eller inkommande president för 2026/2027. Håkan påminner om frukostmötet den 5/2 då vi skall få höra lite mer om Teaterns kommande program. Hade själv mitt egoföredrag för fem personer på frukostmötet i december. Hoppas verkligen det kommer mer folk denna gång för det är en sak om en klubbmedlem snackar men om en extern person kallas in är det en katastrof. Så slut upp annars är nog frukostmötenas saga all. Till sist berättar Thomas blixtsnabbt om att 27 mars blir det jubileumstallrik 17.30 och 19 börjar underhållningen med Lill Lindfors. Allt på teatern och det är ju som du säkert listat ut klubbens femtioårsjubileum.

Då återgår vi till det välbesökta mötet. Naturligtvis är det inte en överdrift att säga att Kristian som varit och talat i klubben tidigare var en viktig bidragande orsak till tillströmningen. Kristian besökte klubben vid två tillfällen i samband med Sovjetunions kollaps tidigt 90-tal vilket på sätt och vis bildade en inramning till det hela. Vad har hänt på dessa 30 år?

Det är lätt att hålla med Kristian att det absolut inte gått åt rätt håll? Inte för att någon vill ha tillbaka Sovjetunionen utan för att utvecklingen stadigt men säkert gått åt det håll historieforskarna kallar ”restorativ nostalgi”. Nu är det krig, sovjetnostalgi och frenetiska insatser för att skriva om historien som råder.

Tänkte när senaste aggressionen inleddes (2022) att vad hemskt att mina barn skall behöva uppleva dessa ständiga våldtäkter på omgivande länder som präglat hela mitt liv. Samtidigt borde jag inte varit förvånad för det har just varit dessa ständigt återkommande övergrepp. Och Kristian, med handen på hjärtat, gav mig ingen större tillförsikt att det skulle ändra sig framöver.

Kristian var inne på att det kring 2009/2010 fanns tecken på att utvecklingen kunde gått i en annan riktning men icke sa nicke – toppstyrningen, korruptionen, rättsväsendets förfall ,,, Allt samverkar i att köra detta väldiga land i botten. I sammanhanget var Kristian lite inne på vad tycker ryssen i gemen om allt som händer. Finns inte där ändå tillräckligt många för att det skall kunna vända utvecklingen som i t.ex. Polen där massdemonstrationer ledde till insikten att du är inte ensam om att tycka det du tycker även om det är straffbart att tycka så.

Som du som läst så här långt är det inget direkt referat av Kristians föredrag utan tankar det väckte hos mig när jag lyssnade. Tänkte speciellt på det här med vad ryssen i gemen tycker om allt det som sker. Minns att jag ofta droppat till vänner och bekanta att det som inte stör mig med en nyinstallerad amerikansk president eller ett ur nazismen sprunget parti i Sverige är alla
de människor som röstat fram dem. Hur skall jag ställa mig till ett fenomen i ett land där de inte ens har möjligheten att rösta bort sin ledare. Får mig att tänka på Winston Churchill:
”Ingenting är sannare än talesättet: "Varje folk har det styre det förtjänar”. Men medan det tar många århundraden att bygga upp en god styrelseform, som vilar på och är symbol för en hygglig mänsklig samlevnad, så kunna några få ödesdigra månader vara nog för att kasta både styrelseformen och den hyggliga samlevnaden över ända”

Så som så många gånger tidigare när man berättar om ett annat land funderar jag på vad av det vi hör, ser och tolkar in är ett uttryck för vårt land och inte landet vi beskriver/tolkar. Turnerade en tid mellan Rotaryklubbar och berättade om ”Indien finns bara i Sverige”. Det vill säga vi läser ju världen med våra referensramar och omvärlden tenderar då att bli lite extra galen.

Tack Kristian för en intressant föredragning som väckte både stora och små tankar. Även om det gått 30 år av de 50-100 år du gav Ryssland att hamna på rätt väg kanske om vi har tur och lyssnar på Winston ovan kan en förändring komma plötsligt och kanske snart? 11 dagar tog det i Syrien och experterna blev tagna på sängen.

Frågestunden blev livlig med frågor om varför Ryssland alltid gått denna väg, finns det en kronprins, ekonomin där BNP speglar mer krigsproduktion än annat (som Kristian sa ammunition kan man inte äta), vad händer framöver och hur skall vi bli ännu bättre på att inte köpa olja och gas i onödan därifrån?

Text: Peter Apell
Bild: Bruno Beijer