Vi bänkar oss en molnorolig dag för att höra Ola Tedin berätta om sina vedermödor att anordna en filmfestival i Malmö. Kanske hade det varit lättare om den hetat Bräkne-Hoby filmfestival eller något annat stadsnamn. Men nu är det en judisk filmfestival. Man kan fråga sig vad DET är och vi får en viss inblick i det hela allt eftersom hans föredrag löper på.
Jag är generellt allergisk mot vår/människans förmåga att etikettera allt från jordgubbar till filmfestivaler. Säsongen är över men sug på ”svenska jordgubbar.” Man avser nog jordgubbar odlade i Sverige för jordgubbarna själva är omedvetna därom. Vad är då en judisk filmfestival – enligt Ola har det inget att göra med vem som arrangerar den utan är snarare ett uttryck för att spegla filmkonst med anknytning till judiskt liv och leverne.
Ola Tedin har en brokig bakgrund inom journalistik, bland annat gjort ett antal år på Ystads Allehanda, och gjort ett flertal filmfestivaler både i Sverige och Danmark. Det var nog de första levnadsåren i Bräkne-Hoby och dess biograf Saga som gjorde att han valde den livsbana han är inne på.
Det finns många egentligen i den här historien.
Egentligen är det självklart att uppmärksamma filmskapande med judiska förtecken nu när det gått 250 år sedan Gustav den tredje gav sigillgravören Aaron Isaac möjlighet att bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendom. Han grundade sedan den första judiska församlingen i Stockholm.
Egentligen är det väl ett självmordsuppdrag att i det palestinapräglade Malmö bara nämna j-ordet och än mindre få (politiskt) stöd för en judisk filmfestival. Förvånande nog visar det sig att inga biografer ställer upp och möjliggör det hela, ofta med vaga hänvisningar till säkerhetsläget och situationen i mellanöstern. Skall vi vänta på en rimlig lösning i det senare fallet lär man aldrig göra en filmfestival av detta slaget.
Egentligen är det fascinerande hur Ola och de andra, som Sofia Nerband, som är med och gett sig den på att anordna filmfestivalen fortsätter oförtröttligt i en värld som vänder dem ryggen, vägrar lyssna, spelar allmänt ointresserade. Kan det vara samma mekanismer som ligger bakom mångas fördömande av Rysslands övergrepp på en suverän grannstat och vägran att läsa stora ryska författare från 1800-talet? Självklart skall man kunna läsa Dostojevskij och anse att invasionen av Ukraina är ett brott som skall ha sitt straff.
Självklart skall man i en stad som skryter med att vara mångkulturell på riktigt kunna se världen för vad den är oavsett vilket epitet det är på en filmfestival som lyfter fram ett antal roliga filmer med judisk anknytning. På jiff.nu kan du se lite mer information om vilka filmer som visas. Ett stort och varmt tack till Dig Ola för att dela med Dig av Din kamp för det Du tror på.
Till sist, sett i ljuset av många som behöver skämmas likt Folkets Hus i Malmö, har man nu fått tag på två lokaler och planerar nu festivalen strax efter påsk nästa år.
Nästa måndag berättar Marie Cléreus från Världens Barn om organisationens verksamhet. Stort och varmt välkommen till oss Marie. Och förstås stort och varmt välkommen önskas alla medlemmar och gäster. Måndag den 3 november. På Saltan. Som vanligt.
Kåseratör: Peter Apell
Bild: Bruno Beijer
Det finns många egentligen i den här historien.
Egentligen är det självklart att uppmärksamma filmskapande med judiska förtecken nu när det gått 250 år sedan Gustav den tredje gav sigillgravören Aaron Isaac möjlighet att bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendom. Han grundade sedan den första judiska församlingen i Stockholm.
Egentligen är det väl ett självmordsuppdrag att i det palestinapräglade Malmö bara nämna j-ordet och än mindre få (politiskt) stöd för en judisk filmfestival. Förvånande nog visar det sig att inga biografer ställer upp och möjliggör det hela, ofta med vaga hänvisningar till säkerhetsläget och situationen i mellanöstern. Skall vi vänta på en rimlig lösning i det senare fallet lär man aldrig göra en filmfestival av detta slaget.
Egentligen är det fascinerande hur Ola och de andra, som Sofia Nerband, som är med och gett sig den på att anordna filmfestivalen fortsätter oförtröttligt i en värld som vänder dem ryggen, vägrar lyssna, spelar allmänt ointresserade. Kan det vara samma mekanismer som ligger bakom mångas fördömande av Rysslands övergrepp på en suverän grannstat och vägran att läsa stora ryska författare från 1800-talet? Självklart skall man kunna läsa Dostojevskij och anse att invasionen av Ukraina är ett brott som skall ha sitt straff.
Självklart skall man i en stad som skryter med att vara mångkulturell på riktigt kunna se världen för vad den är oavsett vilket epitet det är på en filmfestival som lyfter fram ett antal roliga filmer med judisk anknytning. På jiff.nu kan du se lite mer information om vilka filmer som visas. Ett stort och varmt tack till Dig Ola för att dela med Dig av Din kamp för det Du tror på.
Till sist, sett i ljuset av många som behöver skämmas likt Folkets Hus i Malmö, har man nu fått tag på två lokaler och planerar nu festivalen strax efter påsk nästa år.
Nästa måndag berättar Marie Cléreus från Världens Barn om organisationens verksamhet. Stort och varmt välkommen till oss Marie. Och förstås stort och varmt välkommen önskas alla medlemmar och gäster. Måndag den 3 november. På Saltan. Som vanligt.
Kåseratör: Peter Apell
Bild: Bruno Beijer