Groucho Marx lär ha sagt i mitten av 1930-talet: jag glömmer aldrig ett ansikte men i
ditt fall gör jag ett undantag. Kom att tänka på det när Anders Evander, dagens gäst och
föredragshållare, berättade om ett liv i kirurgins tjänst. Alltså om han opererat mig och
måste operera igen skulle han känna igen mig på mina inälvor?
Vi fick en fantastisk överblick hur kirurgin gått framåt under Anders yrkesliv. Minns ni
Christina Sahlin som var här för ett par veckor sedan – också hon är kirurg och årsbarn
med Anders så det var ett kärt återseende när hon var vår gäst idag och de verkade
rörande överens om att övergången till titthålskirurgi, där det är möjilgt, varit av stort
värde för patienterna. Tänk att komma in på morgonen, opereras och åka hem på
eftermiddagen.
Anders tar med oss på en resa där man gått från panoramaperspektiv till titthålskirurgi.
Vi fick se bållånga ärr av en undersökningsmetod där man snittar ett ställe och undan
för undan skär upp patienten allteftersom man letar efter vad som kan vara felet.
Påminner lite om när äldsta dottern en gång fick ett halvt får av grannen som tack för att
hans får fick beta på vår mark och undrade sa till mig – vilken ledd skär man fåret.
Anders betonar pedagogiskt titthålskirurgins fördelar; rätt diagnos, mindre snitt, snabb
återhämtning, bättre resultat och lägre kostnader. Jag har själv som princip inga
mediciner och ingen kirurgi så länge det kan försvaras. Efter Anders genomgång idag
får jag kanske ge kirurgin en större chans om det skulle knipa. Eller för att ånyo låta
Groucho Marx tala: om du inte gillar mina principer har jag andra.
Jag tycker vi börjar hitta våra rutiner för den nya lunchordningen. Speciellt, vilket jag inte
tänkte på först, är att vi kan sitta ner och snacka sinsemellan och med föredragshållaren
efter själva mötet är slut utan någon form av tidspress. Tidigare var man som oftast
tvungen att rusa iväg när föredraget var över.
Nu säger väl vän av ordning att med två av fyra luncher med kirurger som
föredragshållare att fortsätter det så här tappar man helt aptiten. Anders film där man
tog bort en gallblåsa påminde väldigt mycket om en fiskrätt innan den anrättats.
Att ta bort gallblåsa kallas kolecystektomi efter grekiskans chole (galla), cystis
(blåsa/säck) och ektome (utskärning). Fick mig att tänka på koleriker. Ni vet att man
brukar dela in människor i olika temperament; koleriker, sangviniker, melankoliker och
flegmatiker. Kolerikern ansågs ha överskott av gul galla och brusar lätt upp – häftigt
humör med andra ord.
Anders har nog mer av flegmatiker (flegma – grekiska för slem) i så motto att på ett
mycket lugnt och pedagogiskt sätt lotsade han oss fram från gårdagens begränsade
möjligheter att se in i kroppen till dagens fascinerande instrument för att göra allt vad
som behövs genom små portar på kroppen där man sticker in de olika instrument som
behövs och tar ut det som blivit över. Och vi fick se och ta på dem – det slår den bästa
Robotteknik och AI kommer nog ytterligare att påverka detta området. Intressant att
man i början letade efter dataspelsvana läkare som kunde jobba med händerna på ett
optimalt sätt för titthålstekniken. Nu kan läkaren sitta osteriliserad i ett annat rum och
genomföra hela operationen med millimeterprecision.
Går hemåt i solskenet och funderar på det här med ektomi – att kirurgin används till viss
del genom att skära bort saker. Visst finns det mycket vi kan leva utan men är vi helt
säkra på att de inte har funktioner vi skulle behöva ha kvar?
Hur som helst solen tar överhanden och jag har numera gått över till att betrakta en
solig himmel som normaltillstånd och moln och annat som ett tillfälligt ont. Det gör livet
lättare än att bland moln och annat leta efter en strimma sol. Som mina norska vänner
säger Solen skin bak skyene kvar dag. Tack Anders idag sken solen även inne i vår
lunchrum!
Kåserat: Peter Apell
Bild: Bruno Beijer